...eller vad det heter. Igår fångade vi dagen med spårträning på Vendelåsen. Trevligt sällskap och strålande skönt vårväder! Resultatet var sådär...finns mer att önska, men några bra "saker" fick vi med oss hem. Bl a måste jag träna med nya apportpinnar. Saras pinnar tuffade Segerplutten förbi...

   Väl hemma fortsatte jag med att klippa ner alla pelargoner. Ja, jag vet att det är i senaste laget, men lusten att sköta om dem har inte infunnit sig förrän nu. Jag har så otroligt svårt att slänga några sticklingsämnen, så nu står väl ett fyrtio- femtio-tal pellisar och väntar på att komma ner i jorden och rotas...Passade på att storstäda verandan samtidigt.

   Och vad gör man när vårens allra skönaste och varmaste dag infinner sig på påskafton? Jo man är inne och gipsar väggarna i vardagsrummet för att någon gång få till den där omtapetseringen som skulle varit klar till jul...Som tur var tog gipsen slut.

   Så himla lyckliga hundarna ser ut när de får springa så fort de kan genom grustaget här i Vendel. Ner för slänterna, bada i den lilla sjön och sedan uppför i full galopp. Härlig kvällspromenad i solnedgången efter påskmiddag av världsklass i Månkis!

Carpe diem!

Skivar man hotdogs i 5 mm tjocka skivor har man perfekta slantar att betala Segerplutten. Betalning för diverse konster utförda på appellplanen. Lön för mödan. Eller vadå möda?

Idag hade vi skitkul!

Som vanligt undrar jag var den tog vägen? Frekväll tittade jag på Pontus slutspel i innebandy. Kom på mig själv att sitta och njuta. Vilken lyx att ha två söner som är så välskapta och som bjuder på underhållning flera gånger i veckan.

   Lördag hade Dennis slutspel men tyvärr hann jag inte se den matchen. Ser fram emot höstsäsongen. Gossen har klättrat från H6 till H3 det här året och blir bara bättre och bättre. Jag valde istället att åka upp till Brukshundklubben och träna på fm och sedan var Stefan och jag bjudna till Maria och Roger på kvällen för att fira 40årsdag. Himla trevligt! Tack svärfar och svärmor för att ni hämtade oss på natten!

   En timme fattigare åkte jag söndag morgon till uppsala brukshundklubb och tränade lydnad. Träffade min kompis Lotta och sällskapade henne hem för att lägga spår till hundarna i Hagbyskogen. Hennes lilla collie Axa spårade för första gången och det helt suveränt! Seger fixade sitt spår bra efter lite trassel i början. Sen fick Jiva ett besök hos frissan Lotta i hennes salong. Nybadad, fönad, kloklippt och flera tusen hårstrån färre ligger hon nu och snarkar och sover som en liten fluffig prinsessa!

   Ja - och nu är det bara att invänta måndagen då. Ska till Stockholm en sväng imorgon på möte, men först avdelningsmöte på kontoret. Kommer nog hem sent....stön

Hittade till vår fasa kaninen Pysen död igår kväll. Han hade dessutom inte dött naturligt om man säger så. Han hade haft besök av något blodtörstigt...Huvudet var uppkäkat och misstankarna föll på hundarna. Dessutom hade Jiva varit på rymmen igår - Jennifer hittade henne ute på vägen (!) när hon gick ut för att hämtad posten (hagen är alltså inte rymningssäker längre). Men Jiva är avskriven från misstankarna. Enda vägen in i stallet är genom en trasig port. Snön avslöjade att inga hundtassar varit där... Så vem är skyldig? Skulle kunna vara kattspår eller något lite större. En räv? Den skyldiga måste dessutom kunna hoppa ca 1,2 m över en boxdörr för att komma åt skrovmålet. Men varför hade bara huvudet ätits upp? Nyfiken.

   Tränade på läxan ikväll tillsammans med Seger uppe vid Ottarsborg. Vi tände träningsplanen så vi hade full belysning. Allt gick superbra. Lite tugg på apportbocken när jag kastade ut den och ett "hästbett" i mattes rumpa är vad som kan skrivas i minusprotokollet. I pluskolumnen skriver jag: Bra kontakt, snygga högersvängar, bra framförgående och strålande nerläggande.

Måndag igen...Hur går det till egentligen? Helgerna går i hundraåttio knyck. Minst. Vi hann i alla fall med att börja kurs Seger och jag. Äntligen! Appellkurs på TBK för Maria och Carina. Det gick så där. Urusel kontakt vid fotgåendet. Funkade inte alls. Å då gick det så bra sist vi va på klubben så jag känner mig ganska låg...ska vi aldrig komma ut och tävla? :-(

   Det enda som gick bra var framförgåendet. Tog bort targeten efter ett tag och kastade en boll som belöning i stället. Nästa steg är nog att få till en längre sträcka. Tänkte åka upp till klubben och träna imorgon. Här ska tränas!!!!

   Annars var helgen fullsketen med en massa måsten. Bland annat köpa ny tvättmaskin då den gamla skar ihop - inte ens fem år gammal! Vi klarar oss inte ens en dag utan tvättmaskin. Vet ni hur mycket träningskläder som passerar vår tvättmaskin/år? Nej, inte jag heller, men mycket är ordet sa Bill. Väldigt mycket är ordet sa Bull.

Man kan inte säga att jag har varit på klubben speciellt frekvent den här vintern. Därför var det extra roligt att idag, komma igång igen med träning. Jag blev glatt överraskad att Seger "höll ihop" mycket bättre än i höstas. han har verkligen växt till sig. Kändes som vi är på banan och kan jobba ihop, vilket har varit lite si och så med förut. Det har stundtals känts mest som en strid....

Men nu så! Nina, Maria, Sara och jag gjorde ett uppletande med våra hundar. Seger fick börja och jag är mycket nöjd med hans jobb. Han sökte bra och hämtade in snabbt. Dessutom delade han med sig av sitt byte till matte. Kul! På lydnadsplanen gjorde vi inkallning, fotgående, framförgående och hopp över hinder. Är mest nöjd med fotgåendet - han klarade vänstersväng med strålande kontakt trots andra hundar i närheten. Och utan att bita i mina kläder! Fick honom att hoppa ut från hindret självständigt utan att gina runt.

Kom just på att jag glömde sätta tillbaka brädorna på hindret - hoppas att ingen blir arg....

Idag finns det två saker att fira. För det första fyller Seger två år och för det andra har matte en fast anställning på Uppsalas bästa arkitektkontor att glädja sig åt!!!!!! Seger kommer att bli firad imorgon med Vov till frukost.

Hurra hurra hurra

Blev ingen tavla. Inte ens en ful....här får man stå för dem själv.

   Det är fredag idag och träningsverken efter min ridtur hos systeryster börjar äntligen släppa. Jag har gått runt, i nästan en vecka, och sett ut som jag skitit på mig! Det positiva i det hela är att jag vet att jag har muskler kvar - hur skulle de annars kunna göra så infernaliskt ont?

   Imorgon trampar jag förhoppningsvis ut i skogen för en efterlängtad rapportträning med Trixa!