När våren kommer är det meningen att man ska vara ute i det fina vädret. Men icke picke. Sedan i torsdags har jag varit däckad i en dunderförkylning som behagade sätta sig i bihålorna. Igår stog jag inte ut längre så jag uppsökte läkare på Tierps akut. Men inte fick jag något pencillin inte. Han tog sänkan, och eftersom den bara var lite förändrad påstod han att antibiotika inte skulle hjälpa. Så det var bara att åka hem med ett sprängande huvud och försöka se positivt på det hela. Det som inte dödar det härdar.

Vovvarna har desto mer vårkänslor. Jiva har löpt sedan den 1 april och nu är det den 11:e så Seger börjar vara lite på. Det går fortfarande att knuffa bort honom men om några dagar är det förenat med valpfara om man inte rent fysiskt håller dom åtskilda. Morgonpromenaden fixade vi med båda hundarna tillsammans. Han är stark den rackarn och målmedveten när det är dax. Och Jiva ställer upp sig så fint, det har hon gjort i flera dagar.

På torsdag ska de till hundpensionatet - kunde inte ha blivit sämre timat. Men jag har pratat med dom och dom säger att dom tar emot löptikar. Hundarna får naturligtvis inte vara i samma box utan åtskilda i olika stall. Känns inte så bra. Det är så mycket bättre när de har varandra.

....månader är det exakt mellan Jivas löp. Detta innebär att Seger började intressera sig för hennes bakdel igår. Igår var det också exakt två veckor tills vi ska till London. Hundarna är då inbokade på Lejonbols hundpensionat i Rasbo men ett löp ställer naturligtvis till det. Hur sjutton ska vi göra? Vänkretsen är inventerad. Släkten (den lilla) är också inventerad. Syster yster har ju numera en egen hoffe så jag tror innnnnte Jiva skulle tas emot med öppna armar. Möjligtvis av Eddie.....

Vår Londonresa var dåligt timad ur flera aspekter. Dennis kan inte följa med.

Han får inte permission från "krigsskolan".

Men en god nyhet är att Sätuna är positiva till utbyggnad av Glädjen! Vi ska ha ett möte och se om vi kan komma överens i frågan.

Lite hundträning hann vi med på förmiddagen. Vovvarna fick varsitt spår och ett uppletande i sällskap av Nina och Esther. Seger hade lite svårt att fokusera på lukten i marken men han var desto bättre på uppletande. Jiva förstod nog inte riktigt att det var spåra hon skulle göra från början så vi fick börja om en gång. Då tuffade hon på och hittade resterande pinnar och slutet med en korvburk. Den hunden är väldigt motiverad av mat! och faktiskt kamp också när jag tänker efter. Hon är helt enkelt lättmotiverad och hon anstränger sig hela tiden som vi gör något kul ihop. Hennes uppletande var mest inställt på att hitta rådjursspillning men rätt som det var låg en människodoftande pryl framför nästan och då blev det fart till matte för att få korv! Jag tror jag ska satsa på att hundarna bara får hämta en sak. Nästan jämt har de full fart ut på första och full fart in med prylen. Det borde jag vara nöjd med! Varför fortsätta och nöta flera skick när jag vet att farten mattas? Om man alltid avslutar med den där känslan av att man är så himla nöjd med sin hund så smittar det naturligtvis av sig på hunden och den kommer med tiden att vara mogen för flera skick. Huvudsaken att hunden tycker att det är kul! 

Pluttan skruttan Jiva hade spår av boreliaantikroppar i blodet. Men väldigt låga värden så veterinären trodde inte på det som en orsak till hennes besvär. För er som är insatta hade provet en titer på 1:160. Värden 1:80 eller högre räknas som positivt. Någon gång har hon alltså träffat på smittan och varit infekterad.

Vad vi fått veta säkert däremot är att hon aldrig träffat på granulocytär anaplasmos. Ehrlichios alltså. Och det är väldigt bra det!

Jiva blev röntgad igår men det gav inga svar. Veterinären hade aldrig sett så snygga höftleder på en äldre hund och knäleder var utan anmärkning. Ingenting syntes på ryggen. Tyvärr kan inte diskbråck uteslutas men hon reagerade mycket lite på veterinärens undersökning så han trodde inte på den teorin så en kontraströntgen på ryggen är inte aktuell i nuläget. Boreliaprovet är på analys (av kära syster yster) och visar inte det något så finns ingen annan förklaring än att det är en mjukdelsskada. Det som talar emot att det är en muskel som inte mår bra är att hon inte haltar - verkar lite otroligt att muskelskadan skulle vara liksidig. Med oss hem fick vi en remiss till hundfysioterapeut och ett stort hål i plånboken. Kalaset gick på över 2700 kr....

Sen ska hundstackarn gå kopplad i ca 6 veckor. Stackars stackars Jiva - hon som älskar att springa fort fort.

Själv har jag varit hemma från jobbet sedan i onsdags. Inget allvarligt, men en otäckt djup hosta tillsammans med huvudvärk gjorde att jag för en gångs skull har utnyttjat det svenska sjukförsäkringssystemet. Denna veckas första dag startade med migrän så ytterligare en dag gör väl varken till eller från en fattiglapps plånbok.

Jiva kom så småningom ner för trappan men inte frivilligt utan med hjälp av koppel och en bestämd husse som totalt hade ledsnat på ylandet och pipandet från övervåningen vid 18-tiden på kvällen. Här i Vendel går hon ner för trappen utan problem (tom igår kväll när hon hade ont) men inte i Glädjen. Problemet kvarstår alltså....

Med hjälp av endast koppelpromenader i 10 dagar och ev om medicin har hjälpt var Jiva i princip symptomfri. Hon har rört sig normalt. Då gjorde vi stans misstag. Hon var så sugen att springa lös med Seger i gruspropen på söndagspromenaden så vi släppte henne. På kvällen hade hon så ont så hon var orolig. Och när hon reste sig gnällde hon till. Ringde veterinären idag och fick tid på eftermiddagen. Tror det är lika bra att röntga det här eländet och kanske få svar på vad det är för fel. Höfterna eller ryggen är min gissning.....

och Jiva har fortfarande inte gått ner för trappen. Hon måste vara jättekissnödig.

...mig en akustisk gitarr. Fasligt vad pilligt det var att få dit fingrarna på rätt ställe! Tar nog ett tag att lära sig det här.

Jiva har fått medicin för artros och hoppas det kommer att hjälpa. Hon går koppelpromenader men är fasligt sugen på att springa med Seger. Tycker att hon är bättre redan.

Den här helgen har vi "operation gå ner för trappen själv". Under många månader har vi kört med allsjöns trix för att Jiva ska gå ner för trappen i Glädjen själv. Men hennes rädsla har såklart accelererat och fr om idag är det slut med det. Sedan kl 8 i morse har hon stått på övervåningen och gnällt. men vi tänker inte ge oss. Seger har fått käka frukost själv och vi har varit på en långpromenad - utan Jiva. Och tro mig - det har inget att göra med hennes artros. I Vendel går hon ner för trappen hur lätt som helst men i Glädjen är stegen öppna och blir tydligen läskigare. Inte så konstigt när hon springer ner för att det ska gå så fort som möjligt vilket medför att benen halkar. Vi har försökt att träna men inget har hjälpt, det har som sagt bara blivit värre. Någon som har ett bra tips?

När Jiva har legat still och ska resa sig, har hon en längre tid sett ut som hon inte riktigt får med sig bakdelen på en gång. Efter kvällspromenaden är hon alltid väldigt stel och stapplar fram när hon legat ett tag. Voffsingen är ju bara 6,5 år -så gammal är hon väl inte än?

Jag har nog tänkt att hon kanske har sträckt sig. Idag tog jag tag i saken och ringe Rembackens praktik och fick komma på en gång. Diagnosen blev kronisk artros. Men det vette fanken. De fick mig att köpa ett kilo foder som kostade nästan 500 kr....glukosaminer....blev misstänksam. Sen fick hon antiiinflamatorisk medicin utskriven.

Alldeles nyligen fick jag tips av en klok människa att ta boreliaprov. Varför tog inte vet upp det?

Tänk så enkelt det skulle vara om jycken för en dag kunde prata människospråk. Stackars vår lilla prinsessa....hoppas hon inte har allt för ont.