Vi har fått besök över helgen. En liten svart fyrfoting vid namn Eddie. Det är min systers familjs nytillskott som är av samma ras som Seger och Jiva. Seger är Eddies morbror. Och det går ju absolut inte att låta bli att jämföra honom med Seger när han var i samma ålder. Eddie är en mer normal hund. Visst bits han en del, drar i håret, hoppar som en studsboll osv, men han är absolut inte som Seger. Den här krabaten kan man hålla i och få honom att lugna sig - han får inte panik och blir arg. Han kan njuta av att bli kliad. Han kan somna med en människa vid sin sida - Seger var tvungen att gå iväg för att somna. Eddie söker människokontakt både i soffan och i sängen - han vill gärna sova nära. Vi kan sitta still i soffan och titta på tv utan att bli anfallna av en galning med sylvassa tänder. Han kan gå på promenad utan att sitta fastnaglad i knäskålar och byxor HELA TIDEN trots tillsägelser (som peppar ännu mer). Han är som valpar brukar vara.

Han är INTE som Seger var.

Seger kunde aldrig koppla av i en människas närhet. Han terroriserade oss HELA promenader. Han blev aggressiv när vi höll fast honom - gick inte att klippa klor mer än en åt gången. Fråga veterinären som vid 12 v skulle vaccinera honom! Seger bet honom och veterinären klappade till honom. Han sa: Den här kommer ni få problem med! Tror ni Seger tog åt sig? Nej han viftade på svansen....

Tänk när vi satte oss i soffan på kvällen, Seger hade fått en långpromenad för att vara trött. Då bröt helvetet lös. Han hoppade, skällde och bet oss. Hårt. Och han gav sig ALDRIG. Jag minns en gång då jag tänkte att nu har jag ihjäl skithunden. Jag hade med alla medel försökt få honom att förstå att nu var det nog. Jag hade till och med lyft upp honom och kastat in honom i tvbänken utan att det hjälpte. Då kastade jag ned honom för trappen....det gjorde inget om han dog...så arg var jag. Vet ni vad han gjorde? Han gnällde till, viftade på svansen och gick upp för trappen....

Seger är inte som nån annan hund jag mött.

Att det ordnade sig till slut beror på två saker. Dels kom Jiva till oss för 1,5 år sedan. Ingen kan "döda" honom som hon. Hon känner genast när Seger börjar "komma upp i varv" och brottar ner honom, tar struptag, håller fast, snurrar honom gärna något varv tills Seger gnyr på rygg och har gett sig. Och han ger sig inte i första taget. Denna procedur upprepas VARJE dag oftast i början på promenaderna. Seger har alltid sårskorpor runt halsen, så man förstår hur mycket Jiva får ta i för att han ska ge sig. Hon gör liksom jobbet åt oss - får flocken i balans. Det andra är att vi håller fast honom med sidan mot kroppen och stryker honom sakta över hela kroppen. Med tiden har han kommit att uppskatta detta. Men det tog tid. Nu kommer han ofta och trycker sig mot en och vill bli klappad på detta sätt. Han slappnar då av. Jag kan numera klippa alla klor på en gång - första gången vid ca 2 års ålder.

Vilken Seger! I dubbel bemärkelse