Sedan söndag kväll har jag, Stefan och hundarna varit på tältsemester på Gräsö och vi kom hem sent igår kväll. Som ni förstår har vi badat mycket. Både fyr- och tvåbenta. Det man som hundägare funderar på är varför man inte kan ha hunden lös på badplatsen? Skulle hundar vara smutsigare än människor? Ja, ja.... Jag förstår...det är många som är hundrädda. 

På Gräsö camping finns en liten sandstrand 100 m bort från själva badplatsen. Det var i princip kö dit för alla hundägare som ville låta sina djur få ett dopp i värmen. Och mycket hundar var det. Skulle tippa att säkert 15% av alla som campade hade hund. Mest pudlar av någon anledning?

Visst vore det härligt om alla hundar kunde vara lösa och springa runt och leka med varandra i vattnet? En utopi i Sverige - här ska alla vara kopplade. För en vecka sedan tvärbromsade jag med bilen mitt i Uppsala efter Fyrisån. En hund satt och gjorde sina behov i vägkanten och ingen ägare syntes till. Jag parkerade bilen men hunden var då borta. Efter ett tag fick jag syn på den liggandes på kajkanten utanför en husbåt. Jag gick dit och pratade med ägaren. En man med utländsk brytning förklarade att hans "Samson" uppskattade friheten, inte sprang ut i trafiken, han brydde sig inte om människorna och var inte till något problem för någon. Hans sambo hade stuckit för han brydde sig mer om sin hund än om henne. Till saken hör att människan var ganska "aggressiv" tills han förstod att jag bara varit orolig för hunden och INTE var arg för att den var lös. Tänk om fler hundar kunde ha förmågan/blivit uppfostrade så att det inte vore något märkvärdigt alls när en annan hund går förbi? Hunden vädrar lite i luften, på sin höjd sniffar lite i baken och går sedan därifrån. Inget mer med det. Inget skällande, ingen aggresivitet, inget utfall i kopplets längd. Bara en vanlig hundhälsning......

När man bor på landet är det väldigt väldigt bra med grusvägar som går runt, så man kommer tillbaks hem när man cyklat en vända. Det tråkigaste som finns är att cykla åt ett håll, vända, och sedan cykla samma väg tillbaka. Vi har en lagom lång "rundtur" där jag bor. En runda på ca 6-7 km grusväg utan en massa hus som gör att man måste koppla hundarna. De kan glatt springa hur dom vill och hur fort dom vill. Sista km får dock avverkas på asfaltväg vilket innebär koppeltvång. Och vad händer 10 m innan man har tänkt att koppla? Jo, DOM DRAR! Över åker, ut på vägen!!!!! Med hjärtat i halsgropen lyckades vi relativt snart få fatt i rymlingara. Jag är övertygad om att de känner på sig när matte och husse bara så tänker koppel!

Förresten, så skulle jag vilja dissa alla skogsägare som lägger på 32-64 mm (kanske överdriver lite) makadam på sina skogsvägar - njurbälte vore på sin plats. Ni glömmer finfraktionerna!

Vi har fått besök över helgen. En liten svart fyrfoting vid namn Eddie. Det är min systers familjs nytillskott som är av samma ras som Seger och Jiva. Seger är Eddies morbror. Och det går ju absolut inte att låta bli att jämföra honom med Seger när han var i samma ålder. Eddie är en mer normal hund. Visst bits han en del, drar i håret, hoppar som en studsboll osv, men han är absolut inte som Seger. Den här krabaten kan man hålla i och få honom att lugna sig - han får inte panik och blir arg. Han kan njuta av att bli kliad. Han kan somna med en människa vid sin sida - Seger var tvungen att gå iväg för att somna. Eddie söker människokontakt både i soffan och i sängen - han vill gärna sova nära. Vi kan sitta still i soffan och titta på tv utan att bli anfallna av en galning med sylvassa tänder. Han kan gå på promenad utan att sitta fastnaglad i knäskålar och byxor HELA TIDEN trots tillsägelser (som peppar ännu mer). Han är som valpar brukar vara.

Han är INTE som Seger var.

Seger kunde aldrig koppla av i en människas närhet. Han terroriserade oss HELA promenader. Han blev aggressiv när vi höll fast honom - gick inte att klippa klor mer än en åt gången. Fråga veterinären som vid 12 v skulle vaccinera honom! Seger bet honom och veterinären klappade till honom. Han sa: Den här kommer ni få problem med! Tror ni Seger tog åt sig? Nej han viftade på svansen....

Tänk när vi satte oss i soffan på kvällen, Seger hade fått en långpromenad för att vara trött. Då bröt helvetet lös. Han hoppade, skällde och bet oss. Hårt. Och han gav sig ALDRIG. Jag minns en gång då jag tänkte att nu har jag ihjäl skithunden. Jag hade med alla medel försökt få honom att förstå att nu var det nog. Jag hade till och med lyft upp honom och kastat in honom i tvbänken utan att det hjälpte. Då kastade jag ned honom för trappen....det gjorde inget om han dog...så arg var jag. Vet ni vad han gjorde? Han gnällde till, viftade på svansen och gick upp för trappen....

Seger är inte som nån annan hund jag mött.

Att det ordnade sig till slut beror på två saker. Dels kom Jiva till oss för 1,5 år sedan. Ingen kan "döda" honom som hon. Hon känner genast när Seger börjar "komma upp i varv" och brottar ner honom, tar struptag, håller fast, snurrar honom gärna något varv tills Seger gnyr på rygg och har gett sig. Och han ger sig inte i första taget. Denna procedur upprepas VARJE dag oftast i början på promenaderna. Seger har alltid sårskorpor runt halsen, så man förstår hur mycket Jiva får ta i för att han ska ge sig. Hon gör liksom jobbet åt oss - får flocken i balans. Det andra är att vi håller fast honom med sidan mot kroppen och stryker honom sakta över hela kroppen. Med tiden har han kommit att uppskatta detta. Men det tog tid. Nu kommer han ofta och trycker sig mot en och vill bli klappad på detta sätt. Han slappnar då av. Jag kan numera klippa alla klor på en gång - första gången vid ca 2 års ålder.

Vilken Seger! I dubbel bemärkelse