Jag har upptäckt en ny kategori hundar. Tunnelbanehundar. Efter att ha jobbat på söder i Stockholm sedan i början på juni har jag lagt märke till alla de hundar som bor i Stockholm och som åker tunnelbana lika självklart som min hund lastas in i bilen när vi ska någonstans. Man känner igen dem på blicken - den är tom och hunden ser helt avskärmad ut från myllret av folk som rör sig i de underjordiska gångarna. De flesta ser ledsna ut.

   I morse var jag nära att sätta "tassen" rakt i en prydlig hög mitt på perrongen. Stackars vovve som varit tvungen att sätta ner ändan på ett betonggolv för att göra sina behov. Vilken lyx du har Seger som kan sköta bajsningen i stora skogen! Seger gör inte ens ifrån sig när han går i koppel. Hur skulle det gå om han tvingades bo i storstan?