Igår kväll fick Segers husse och jag en ingivelse att börja springa. Vårkänslorna spritter i kroppen och visst är det skönt med en löprunda i spåret - efteråt! Men helt klart var det en stor skillnad från förra säsongen. Kroppen kändes betydligt lättare att flytta framåt och det har jag flera kilo mindre att tacka för. En lättare kropp är resultatet från tio månaders hundinnehav med promenader morgon, middag och kväll. Självklart var Seger med i löpspåret. En förutsättning för att det skulle fungera var att vi var utrustade med en "skrammelpåse" (bolagskasse med två aluminiumburkar och lite skruv). Utan den fastnar man liksom i gapet på en leksugen hoffe och man kommer inte många meter. Det var inte svårt att missa oss på 2,5:an - vi hördes ganska väl!

   Så till spår på det andra sättet. Vovven och jag besökte idag Vendelåsen och jag hade med mig två burkar med köttbullar. De fick fungera som slut på varsitt spår ca 150 meter långa. Vidare hade jag klämt in en vinkel på varje och en apport på varje sträcka. Det första spåret var han väldigt ivrig att gå på, han fixade lätt apporten och vinkeln var klockren men sen...sen hade han lust att äta lite rådjursbajs eller något liknande. Jag puttade bort honom därifrån och "morrade" lite och sedan spårade han hyfsat till slutet. Jag är ju absolut ingen fena på det här med spår men jag tycker att nosen åker upp alldeles för ofta och han har väldigt bråttom och slarvar. Håller jag emot i linan resulterar det i att Seger provar en annan väg (fastän han är rätt) och då går han ju fel om ni förstår vad jag menar. Tips mottages tacksamt!!!! Det andra spåret gick bättre, apport och vinkel gick fint, men fortfarande lika vingligt och emellanåt hög nos.

   Targetstickan har idag varit fasttejpad i kökslådorna för att undvika att Seger "brottar" ner den och vi fick till några lyckade "framförgåenden" över köksgolvet.

   Imorgon hade man kunnat få vara ute i skogen och haft en underbar dag med kloka rapporthundar men om man heter Ankie så ska man tvingas in i en innebandyhall för att titta på sonens slutspel - livet är orättvist!