Idag fyller syster yster 43 år. Grattis och fyrfaldigt hurra!!!! En av sakerna som är bra med en storasyster - hon kommer alltid att vara äldre än jag. Så man kan känna sig ung...

Igår var jag upp till klubben en sväng med skylten jag gjort. Det var alldeles tomt på hundar och människor så vi hade appellplanen för oss själva...nåja tillsammans med sådär tiotusen knott. Vi tränade lite av varje. Kändes lite ringrostigt - vi har knappt tränat alls de sista fyra veckorna.

    Seger tog stora stegen (första gången)på eget initiativ. Han gick bara upp. Väl uppe blev det lite vingligt och jag fick stötta med klicker och köttbullar.

   Det var mycket tugg på mina händer vilket resulterade i att jag tappade tålamodet och det blev en "öronvridning". Faasiken så ont det gör när han är på det humöret att han använder händerna som kampstockar.

   Men han var duktig också. Känns som fotgåendet är "på gång". Framförgåendet fick vi backa till enklast möjliga övning. Apporteringen funkade bra. Den här gången satte jag honom, gick ifrån och la ut bocken alldeles bredvid mig. Sen fick han apportera och han var då automatiskt nära mig för avlämning. Lite ris och lite ros. Dax för sängen. Efter en arbetsvecka och mycket sena kvällar svider ögonen rejält.

   Ikväll var vi bjudna till Söderfors herrgård av Stefans pappa som fyllt 70 år. Magen står i fyra hörn! Mycket gott.

Jag har upptäckt en ny kategori hundar. Tunnelbanehundar. Efter att ha jobbat på söder i Stockholm sedan i början på juni har jag lagt märke till alla de hundar som bor i Stockholm och som åker tunnelbana lika självklart som min hund lastas in i bilen när vi ska någonstans. Man känner igen dem på blicken - den är tom och hunden ser helt avskärmad ut från myllret av folk som rör sig i de underjordiska gångarna. De flesta ser ledsna ut.

   I morse var jag nära att sätta "tassen" rakt i en prydlig hög mitt på perrongen. Stackars vovve som varit tvungen att sätta ner ändan på ett betonggolv för att göra sina behov. Vilken lyx du har Seger som kan sköta bajsningen i stora skogen! Seger gör inte ens ifrån sig när han går i koppel. Hur skulle det gå om han tvingades bo i storstan?

Efter en långpromenad nu på kvällningen tog jag fram lite köttbullar och tränade lite lydnad på gräsmattan. Och vilken kille! Han trippade på tå i fotgåendet, slängde sig i backen på nedläggandet och sprang i 180 på inkallningen. Platsliggningen låg han som fastfrusen i backen och bara tittade på mig. Kanske har det varit nyttigt med ett uppehåll i vårt umgänge? Älskade, bästa, supersöta Seger!!!!!!!!

Att vovvar har jaktinstinkt är jag fullt medveten om, men när en stackars ekorre får sätta livet till känns världen orättvis. Jag tröstar mig med att den säkert var sjuk eller skadad och därför inte hann upp i ett träd. Då kan man ju säga att Seger faktiskt gjorde den en tjänst som förkortade lidandet. Konstigt, hade det varít en stor fet råtta hade man jublat - duktig Seger! Men en söt liten ekorre - då är man helt plötsligt av en annan åsikt. Har inte allt levande samma värde? Nu blev det djupt...

   Igår blev Segers "hage" färdig här i Vendel när vi fick upp vår hemmasnickrade grind. Fin va? Inte lika uppskattad av Seger då den skiljer honom från friheten på andra sidan. Han ser bra ynklig ut då han står och kikar genom staketet stackarn. Om han av en snäll människa blir utsläppt så blir en självklar destination dammen. Han älskar att svalka sig i det kalla vattnet.

   Den här veckan har jag knappt hunnit hälsa på Seger. Mån fyllde Stefan år, tis och ons var jag inte hemma förrän efter 22. Först jobbet i Stockholm och sedan presentationer för trädgårdsfolk på kvällarna. Tors var jag helt slut, det är krävande att börja nytt jobb. Men roligt!!!